Fettisdagen

Idag firar vi Fettisdagen och man får äntligen sätta tänderna i en riktigt härlig semla. Förr höll man hårt på traditionen och åt inga semlor innan fettisdagen och i början av 1900-talet förekom till och med en lovdag, fettisdagslovet, i Stockholms skolor. Och visst låter det härligt med en hel lovdag tillägnad semlor?  Men förr risade man även varandra med fastlagsris enligt en sed från 1600-talet. Det innebar att husfadern piskade familjemedlemmarna med riset, antingen på Fettisdagen eller Långfredagens morgon i vad som skulle vara en symbolisk påminnelse om Jesu lidande. En inte lika rolig tradition som lovdagen, så kanske är det bäst att vi håller oss till att bara äta semlor ändå.

Upphovet till traditionen att äta semlor denna dag, och ursprungligen bara denna dag,  kommer av att fettisdagen är den andra av de tre dagarna i fastlagen, dagarna före fastan, där den första är blå måndagen och sista askonsdagen och man skall förbereda sig inför fastan med extra fet och mastig mat.

Själva namnet fettisdag är bildat av "fet" och "tisdag", där fet syftar på all god mat som brukade ätas på fettisdagen och ordet är belagt sedan 1594. Enligt en muntlig tradition var semlor släta bullar som var bland det enda som fick ätas under fastan. För att dryga ut denna mat började folk göra hål i semlorna och lägga in olika andra godsaker, vilket med tiden utvecklades till den vispgrädde och mandelmassa som numera anses vara det riktiga innehållet i Sverige. I Norge och Danmark har fastlagsbullarna sylt i stället för mandelmassa och ibland även vaniljkräm.